Idag visar statistik att allt färre har tid med en begravning. Tidsbrist blandat med en annan mentalitet kan ligga bakom siffrorna. Varför är det egentligen så att vi väljer snabbare begravningar, eller ”direktare” som en del säger? Att ge döden tid, och att minnas tillsammans med en gemensam ceremoni, borde ju vara desto viktigare i ett samhälle där vi sällan stannar upp.
Döden är inget man kan skynda bort eller förneka. Många upplever att det finns en ”slit- och släng”-mentalitet när det kommer till hur vissa byråer behandlar anhöriga som ska ordna en begravning. Vi borde gå åt motsatt riktning i ett samhälle där vi så sällan stannar upp och ser varandra. På Fjällmans Begravning ger man sorgen och döden den tid och respekt som krävs. De har också enkla lösningar som hjälper dig som anhörig och som arrangerar begravningen, såsom digital uppsikt över besökare och annat. Det gör arbetet så mycket enklare, och du får tid att minnas den bortgångna.
Ge begravningen en chans
Vad är egentligen en begravning till för? De flesta skulle nog säga att det är ett sätt att gemensamt ta farväl av någon som har dött. Det är en slags ritual, som egentligen handlar om att få den bortgångna att bli levande i våra gemensamma minnen om den. Därför är begravningen viktig. Idag lever vi i ett stressigt samhälle där inget får ta tid. Maten ska lagas och ungarna ska nattas på löpande band. Vad skulle egentligen hända om man bara stannade upp i stunden? Förmodligen skulle man börja känna en massa känslor, som annars bara sväller över en när man minst anar det.
För många är ordet ”direktare” lite lustigt. Andra hade nog tyckt det var kränkande. Ändå är det ett allt vanligare fenomen, som ersätter den längre begravningsceremonin. Det kan inte vara någon som ser det som ett sunt tecken, att vi inte ger döden den tid den behöver. Det allra värsta är att man kanske sedan ångrar sig. Läs en väl genomtänkt krönika om den så kallade direktaren, och varför det långt ifrån är att föredra.
En ceremoni för att fira det gemensamma
Karin Thunberg skriver i SvD några väl valda ord om hur begravningen gjorde döden mer begriplig för henne. Precis som att vi vill ha en plats att gå till – må så vara en gravsten, en minneslund, eller någon annan speciell plats – vill man också ha en tidpunkt, som är avsedd för att gemensamt minnas och ta farväl av någon som gått bort. Det är inte något som kan rationaliseras bort, eller slarvas med på något sätt. Det är ju ett sätt att bearbeta sin sorg, förstå att man inte är ensam om den. Och att personen som gick bort betydde något för många av oss andra.
Vad gör det om ceremonin blir liten? Om bara några få dyker upp? Det handlar inte om att skapa decenniets pampigaste fest eller gravöl – det handlar om att få skapa gemensamma minnen, sätta den avlidna på vår mentala och själsliga karta.
